Får jag bjuda på ett leende?

När ska jag komma loss från mitt 80-tal? Aldrig?! Och vill jag?

Fortfarande otroligt bra, tycker jag. Kan verkligen inte låta bli att le när jag hör låtar som denna från tiden då man bar hem vinylskivor som man satt och sniffade på. Och lusläste texterna.

Och kollade om de skrivit något i vinylen vid pressningen - ni vet, närmast etiketten? Ibland fanns där hemliga meddelanden från någon okänd skivfabriksarbetare.

[Lloyd Cole and the Commotions - Lost Weekend - 1984]