Idag börjar Tonåringen högstadiet. Hur gick det till? Jag minns själv hur det kändes att börja sjuan, då var man ju praktiskt taget vuxen. Tyckte man. Jag tänker med fasa på att jag började röka på vårterminen i sjuan - då hade jag knappt fyllt tretton - och blev rökare omedelbart. I trettio år nästan. Det händer så mycket just nu, och även om Tonåringen är en osedvanligt klok tonåring så har man ju inga garantier för att det förblir så. Tänk om hon blir som Majvor, 14. Huuu.
Jag kräver att någon stoppar tiden! Jag är inte redo!
Det finns en annan sida av det här också. Inuti känner jag mig ju som högst tjugofem. Må vara en ganska luttrad och livserfaren tjugofemåring, men ändå. Och hur kan jag då ha en tonårsdotter? Fick jag henne när jag var tolv?? Det stämmer bara inte, det man ser i spegeln och det som finns i hjärtat...jag tycker fortfarande att jag mest går omkring hela dagarna och låtsas vara vuxen.
Är det inte märkligt förresten, att vi alla fått så kloka och vackra barn?
För övrigt anser jag att vi måste hjälpas åt att blåsa liv i den här bloggen. Fyra dagar utan ett enda inlägg är ju bedrövligt. För egen del skyller jag på OS...jävla André Pops.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Sjuan, ja det är läckert!
Då jag befann mig där var det stort att börja högstadiet….
Och ja visst var man nästa vuxen och visst var det då ciggen klev in i ens liv
Fy vilket tålamod och vilken energi jag fick lägga ner på att bli rökare
Men jag lyckades ;-)
Tack och lov är det ett minne blott
Och ingen är lyckligare än jag……det är underbart att slippa lukta rök, att slippa lägga ut en förmögenhet på att förgifta sig själv & att slippa vara beroende av skiten.
Men hur är det nu? Är det stort att börja högstadiet?
Med facit i hand minns jag när jag själv skickade iväg min äldsta till högstadiet, det kändes som ett steg i rätt riktning och en viktig del av livet.
Min kris som mamma kom först när det var dags för min skatt att söka in på gymnasiet.
I förtvivlan ringde jag min äldre bror och frågade vart tiden tagit vägen…..
Var det nu slut med alla mamma barn stunder……
Vad skulle jag ställa för krav…..
Hur länge skulle jag få förmånen att vara en del av min älsklings liv
Idag flera år senare känns det lugnt. Det finns fortfarande plats med en mamma i livet, det finns fortfarande tid för mamma barn stunder och mina enda krav är att mina barn följer sitt hjärta och går sin egen väg.
Och Majvor jag förstår att ”Poppsen” hållit dig i sitt våld men mer än så vill jag inte kommentera OS med tanke på det urusla medaljresultatet…….
//Kelly
Två barn i gymnasiet och en som börjar två:an, så livet känns lite splittrat. Från ett kort "bra" när man vill höra hur dagen varit i skolan, till en lång glad berättelse om allt man gjort, och att man fått en grön mattebok. Ni får själva gissa vem som säger vad. Åren går. Jag förstår min snart 85årige far som faktiskt ofta säger: jag förstår inte. När jag tittar mig i spegeln ser jag så gammal ut, men inuti är jag ju så ung. Han klippte faktiskt av sitt huvud - alltså på ett fotografi - med barnbarn i knä. Just för att han tyckte han såg så gammal ut. Så där sitter han på kylskåpet, med barnbarn i knä men utan huvudknopp! /Adele
Ja, visst är det så - vilket härligt långlån vi har våra ungar på! Och så smarta och fiffiga de är. Mycket mer på banan (för att låna ett sportord) än man själv var i den åldern!
Dessutom tycker jag vi är bra på att spela vuxna - jag tror att det är det vi är (vuxna alltså) - vi bara tror att det ska vara något annat. När jag var liten hade min pappa hatt och mamma städrock... så om det är den bilden vi försöker hitta så är det ju klart att vi tror att vi går omkring och spelar rollen som vuxen.
/Bettan
Jo men alltså ! Man kan vara 43 och ändå vara 25 elelr 37 eller 17 - det ä rdet som är det fina - fast klokare ändå. Idag fick jag höra att man ska vara som en femåring och fråga varför det då, varför det då, varför det då, och lekslusten är väl underbar eller hur ? Med en som är nästan klar med gymnasiet och jobbar och en annan som börjar tvåan - så öppnas andra dörrar - men mamma får man alltid vara.
//P
Skicka en kommentar