Jag älskar att bada. Älskar, älskar, älskar att bada. Inte som vuxna gör, ni vet ”jo det är väl skönt när det är 28 grader i luften och 24 i vattnet” utan som 10-åringar gör. Det är nästan aldrig för kallt, det är nästan alltid för tidigt att gå upp. Jag har till och med haft just en 10-åring på land som tjatat om att jag måste gå upp så vi kan åka hem och äta. En del av mina vänner påstår att jag går i vattnet när isen går upp, men det är en lätt överdrift.
I femton års tid, mellan sexton och trettio, besökte jag aldrig en svensk strand. Inte en enda gång. För det kunde jag ju inte, inte som jag såg ut, herregud, vad skulle folk tänka. I femton års tid avstod jag från något jag älskar, för att jag skämdes så oerhört över min kropp.
Idag blir jag lite ledsen när jag tänker på det.
Jag är rimligtvis, rent statistiskt, fulare nu än vad jag någonsin tidigare varit. Gravitation, allmänt förfall och ännu fler kilon Men jag bryr mig inte längre. Stör jag någon så finns det en massa andra håll att titta åt än just mitt, jag låter ingen ta min sommar ifrån mig. Och jag duger. Jag är till och med lite fin tycker jag, och vad någon annan tycker spelar mig inte så stor roll. Jag funkar. Som kvinna och som människa. Synd bara att det tog mig nästan femtio år att komma dit.
Och skönhet och ideal … det växlar ju. För 20 000 år sedan hade jag helt enkelt varit da shit. Och tusentals grottmän kan inte ha fel, väl?
-----------------------------
Jag vet förstås att jag borde jobba lite på min venus-från-willendorfska uppenbarelse för att må bättre (och simma fortare). Men här kommer det riktigt kluriga: för mig hänger det ihop. Man lägger bara tid och kraft på att ta hand om och vårda saker – och människor – som man gillar.
I femton års tid, mellan sexton och trettio, besökte jag aldrig en svensk strand. Inte en enda gång. För det kunde jag ju inte, inte som jag såg ut, herregud, vad skulle folk tänka. I femton års tid avstod jag från något jag älskar, för att jag skämdes så oerhört över min kropp.
Idag blir jag lite ledsen när jag tänker på det.
Jag är rimligtvis, rent statistiskt, fulare nu än vad jag någonsin tidigare varit. Gravitation, allmänt förfall och ännu fler kilon Men jag bryr mig inte längre. Stör jag någon så finns det en massa andra håll att titta åt än just mitt, jag låter ingen ta min sommar ifrån mig. Och jag duger. Jag är till och med lite fin tycker jag, och vad någon annan tycker spelar mig inte så stor roll. Jag funkar. Som kvinna och som människa. Synd bara att det tog mig nästan femtio år att komma dit.
Och skönhet och ideal … det växlar ju. För 20 000 år sedan hade jag helt enkelt varit da shit. Och tusentals grottmän kan inte ha fel, väl?
-----------------------------
Jag vet förstås att jag borde jobba lite på min venus-från-willendorfska uppenbarelse för att må bättre (och simma fortare). Men här kommer det riktigt kluriga: för mig hänger det ihop. Man lägger bara tid och kraft på att ta hand om och vårda saker – och människor – som man gillar.
