Remember

Min äldsta barndomsväns dotter M är nu i USA. Hon är 19 år och har börjat livets härliga resor, från en liten inlandsort i Västerbotten till NYC! Och hon bloggar förstås. När jag läste denna text så blev jag alldeles mållös. Det hisnade i magen för jag flög direkt tillbaka till min barndom och tonårstid. Helt makalöst hur hon beskriver det.
Blunda, läs och rys. Tack M för att jag får publicera den. Jag är ditt största fan nu!

remember
Jag minns när mina vänner bodde ett hus bort och jag fick inte vara ute längre än till halv åtta. Jag tillbringade timmar hos dagmamma och bråkade med tjejen i rött hår. Äventyren skedde i skogen runt knuten och på rasten lekte jag tonåring och kunde inte vänta på framtiden. Jag minns frost på min halsduk när jag sparkade i värsta minusgrad tillsammans med min själsfrände till andra sidan isen för att blygt hålla handen med pojken i keps och blondt hår. Vi kunde inte vänta till de långsamma låtarna på varje slitet mellanstadiedisco. Jag kommer ihåg doften av bränt gummi och avgaser i luften varje sommarkväll och tävlingsfylld helg. Busen utfördes på en stilla gocartbana eller i utkanten av en norrländskskog. Adrenalinet pumpade alltid ända ut i fingertopparna inför varje start och sen blev livet komplett när gaspedalen nuddade plåt. Jag glömmer aldrig första gången hjärtat började slå dubbelslag eller hur lungorna höll andan varje gång han uttalade mitt namn. Smärtan när han inte var mig nära var det värsta jag någonsin känt. Jag känner fortfarande smaken av min första fest och jag minns varje gång jag hållit någons hår, hukad vid en mörklagd buske. Jag minns klumpen i magen inför varje timtals långt fysikprov och svedan i ögonen när jag drog täcket över huvudet bara fyra timmar innan klockan slog sju. Skolböckerna bildade staplar av naturvetenskapliga pärmar i varierande titlar. Jag kommer ihåg hur det var att avsluta en period och ta farväl av både den gata och det hus som håller på så många minnen. Det område som sett mig krypa för att sedan lära mig gå. Jag minns fjärilarna i magen när nycklarna till min första lägenhet vred om låset. Det kan noggrant beskrivas som ett oupplevt lyckorus. Jag minns känslan av att långsamt dö av ett hålrum i min bröstkorg. Tårarna höll min kudde ständigt blöt och förstörde alla foton han lämnat mig med. Men sen minns jag hur det var att vakna upp igen och se på allt med nytt ljus. Jag glömmer aldrig hur det var att ta klivet ut, vi ses om tio år, tack och farväl. Livet låg framför oss med visioner och drömmar vi alla bär. Jag minns när jag stod på trappsteget och satsade hårt. Himlen var blå och gräset var grönt. Jag kan fortfarande beskriva tankarna jag bar när planet nuddade mark. Jag var ett steg närmre med en dröm som snart skulle slå in men samtidigt tänkte jag på den tid när mina vänner bodde ett hus bort och när jag sparkade med min själsfrände över en snötäckt is. Jag minns en tid när världen var min familj och universum en liten stad. Jag minns.