Influensan - en rapport från verkligheten

Jag känner på mig att det här kommer att bli ett otroligt tråkigt inlägg, men ändå...

Äntligen börjar jag känna mig ordentligt vid liv efter 9 dagar, varav 7 med varierande grad av feber. Visst, jag hostar och snorar, men huvudet är hyfsat klart och fungerande. Med viss reservation. Som vanligt har jag vänt på dygnet och inatt har jag inte sovit överhuvudtaget, jag gav upp vid halvsjusnåret. Maniskt aktiv för att inte höra hur sängen ropar på mig. Just nu med att bära ut de feberäckliga sängkläderna och inte minst - plocka näsdukar. Helt absurt vad vi förbrukat näsdukar den här veckan. Tjugo paket, tror jag. Det är mycket snor. (Ja, just nu bloggar jag, men ni fattar.)

Fast om jag haft svinis vete sjutton. Att Tonåringen haft det är bortom allt tvivel, hon har varit rejält dålig. Själv tycker jag egentligen att jag inte varit tillräckligt sjuk. Absolut sjuk tillräckligt länge, men aldrig riktigt feberyrande flunsig. Så min fasa just nu är att vad jag haft är en kraftig förkylning och att jag i mitt nedsatta immunförsvarstillstånd ska få svininfluensan. Också. Ja, jag är hypokondriker. Jag har cancer minst en gång om året, det är bara kroppsdelen som varierar.

Jag är faktiskt otroligt glad att det gått oss relativt spårlöst förbi, eftersom både jag och Tonåringen är riskgrupp, jag är t.o.m. trippel riskgrupp, allt utom gravid. Typ. Ödets ironi är att jag skulle ha vaccinerat mig samma dag som det bröt ut. Vad det nu var som bröt ut...

Anywho. På måndag är jag rimligtvis på jobbet, inget jag direkt ser fram emot. I sådana här lägen önskar jag att jag jobbade på Konsum. Där har man inte en tio dagar lång kö med kunder när man kommer tillbaka. Men jag ser fram emot en lunch utan rå fisk, inom kort! Behöver träffa folk som jag kan prata annat än senaste febernotering med.

Jag har fått välsignelse att lägga ut det här. Tycker det är lite kul, under omständigheterna. Tjejen i slutet av klippet är alltså en mig mycket närstående tonåring.