Min 13 åriga dotters klasskompis tog livet av sig häromdagen. Sorgen och rädslan och maktlösheten har vartit tung här. Hur kan det hända? Vi har gråtit och jag själv har varit helt slut av tankarna hur hennes föräldrar ska orka gå vidare.
Jag har känt att jag måste berätta det för nästan alla jag känner. Det känns som om varje gång jag pratar om det blir det mindre outhärdligt. Idag fick la Larsson och Betty nyheten slängda i ansiktet utanför systembolaget av alla ställen.
Men jag måste ändå skänka en tacksamhetstanke till vårt fantastiska land. apropå inlägget nedan.. kanske finns det likadant i andra länder, men jag är så innerligt tacksam för att det finns resurser sådana här gånger.
Skolan, vår fantastiska skola ordnade dagen efter det hänt en hel dag med präst, kurator, psykolog och alla lärare. Som tillsammans mötte upp och stöttade barnen. Och innebandyn på kvällen gjorde likadant.
Att få prata och försöka förstå och få tröst av varandra. Stödet fortsätter under lovet och efter lovet.
Sen finns vi föräldrar förstås. Och sådana här gånger känner jag verkligen hur mycket jag älskar mina barn.
Mrs lizzy
Ta hand om varandra!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Så oerhört tragiskt, man blir så ledsen. Vad får en trettonåring att komma fram till att det inte finns något hopp?
Tårarna tränger fram på en gång och jag blir alldeles tung i hela kroppen. Att bara för en 1000dels sekund försöka förstå hur det kan kännas för hennes föräldrar gör allt för ont. Dessutom för er som har så nära anknytning är det förstås tungt. Och för ditt barn so går i samma klass. Många tankar väcks. Skönt att ni har stöd. Och visst, vi ska varar RÄDDA OM VARANDRA.
Återupplever kaoset som vi var inne i för mindre än ett år sen - varför? är ibland inte den rätta frågan att ställa, för vissa frågor kan vi aldrig får svar på. I stället kan vi lägga vår energi på att ta hand om varandra och finnas till för varandra och "ta vara på tiden med varandra". Kanske klyschigt men ändå inte.
Sorg är svårt och skuld är ännu svårare.
Ingen ska belastas/belasta sig själv i såna här fall.
Och jaa, det hjälper att prata, prata, prata och lyssna, lyssna, lyssna och ibland är det tillräckligt att "bara finnas till".
Känner stor medkänsla med alla inblandade och den närmsta familjen i synnerhet.
Kramar till alla
Det är fruktansvärt - åh ja det behövs att vi tar hand om varandra - vilket jag tycker vi gör - det finns ingen tröst när sådant här gänder - sänder en tanke till er massor med kramar
Har hört den tragiska nyheten av min son, han har en del kompisar som kände henne.
Känslan av sorg lägger sig som en kletig tung lera runt mitt hjärta. Stackars lilla barn... att känna en sådan förtvivlan... att vara så maktlös...att det enda som återstår är att ta sitt eget liv.... Familjens upplevelser och sorg just nu är svår att förstå vidden av. Jag undrar varför men känner en trygghet i att allt inte är förgäves
Det är så fruktansvärt tragiskt.
Tänker på alla som kände henne - och så klart hennes familj också.
Livet är så skört och kort.
Kram till er alla
Skicka en kommentar