Betty har wallraffat

Tidig morgon i fikarummet på kommunens gatuavdelning. Fikarummet är beläget i källaren och en stor del av personalen är där. Rummet andas av förväntan. Beskt kaffe från maskinen dricks i traditionella bruna plastmuggar. Medhavda smörgåsar mumsas på och försiktiga samtalsämnen som Lövens senaste nyförvärv och skotersäsongens slut avhandlas.

Alla tystnar för in kommer chefen i egen hög person. Benke tittar jovialiskt på församlingen och skrockar glatt; ”Jaha ja, hur är läget med gubbarna idag?” Att församlingen inte bara består av män verkar inte bekomma Benke det minsta. Morgonmötet inleds med lite information om ledigheter och anställningar, men ingen verkar lyssna. Alla är spända på vad som komma skall.
”Jaha ja, ja då är det väl dags då!” säger Benke och nickar till Hjördis och Janet som går fram till plåtskåpet i ena hörnet och tar fram den stora kommunkartan. Kartan monteras på anslagstavlan och vid det här laget har alla rest sig upp i det lilla fikarummet. ”Ja, nu är det väl dags då!” säger Benke igen och plockar fram dartpilarna ”och som ni vet så är det jag som kastar!” Ett besviket sus hörs i församlingen ”Varför är det bara du som ska kasta?” frågar någon. Benke tittar på den besvikne medarbetaren och säger med eftertryck ”för att det är ju jag som är chef, vet ni väl!”

Benke fattar pilen och kastar på kartan. Pilen fastnar på Östra Kyrkogatan. ”Nej! Inte ÖK igen!” ropar Conny ”Vi är ju inte ens färdiga med hela den övre delen!” ”Men det här, det här är den nedre delen av ÖK” säger Benke ”och vi har ju en gång för alla BESTÄMT att det är pilarna som sköter planeringen, och inget annat!” Gruppen skrattar gott – för det är ju där pilen har hamnat. Man kan faktiskt se de tidigare hålen från tidigare möten. Det är nästan hål på kartan efter alla träffar just där. Några fler pilar kastas och sprider ut sig över kommunen och efter det är morgonmötet slut och gatuavdelningens alla grävmaskinister ger sig ut i den vackra vårmorgonen för att slita upp lite asfalt och göra nya fina avspärrningar.

Själv känner jag mig lite obekväm i min orangefärgade väst. Det har aldrig varit en klädsam färg, men lite får man ju offra sig för att ta reda på sanningen och få sin tes om gatuarbeten bekräftad. För med ens har ju allt klarnat, efter drygt 20 år i Umeå är mysteriet om den ständigt uppgrävda Östra Kyrkogatan nu löst. Tyst smyger jag ut ur lokalen och tar av mig västen för att skynda mig vidare.

/Eder avslöjande reporter i förklädnad