Om din kropp vore en hund

Ett passande inlägg efter 4 dagar i fjället. Hoppas du tar dig tid att läsa allt, den är verkligen tankvärd.

Om din kropp vore en hund....
Denna gång handlar Värdskapsbrevet om att välkomna sig själv och sin kropp. Om att det är ett val vi gör, som inte bara är viktigt för oss själva. Och om hur Janne kämpade på för att leva som han lär!

Jag tittade ut på de 500 personerna i publiken och förklarade att "det inte finns någon viktigare människa på detta jordklot att välkomna än sig själv. Och om ni inte tror mig, fråga er familj, kollegorna, vännerna och alla som kommer er väg under en dag". Deras ansikten visade att de förstod precis vad jag menade, så jag fortsatte.

"Ta bara en liten detalj som sin kropp. Jag är då mer välkomnande när jag sköter och välkomnar den, än när jag hamnar i chipsträsket framför TV:n. Och det finns många människor som likt mig ständigt kämpar med vikten". Jag var på en Finlandsfärja och hamnade bakom två riktigt stora damer vid efterrättsbuffén, bl a bestående av ett berg chokladpudding. Den ena damen vände sig mot den andra och utbrast; "Ja, det är inte så konstigt att man har problem med vikten, när dom proppar i en allt detta". Den andra höll med. Jag tänkte att det är lätt att köra "the blame game", att lägga skulden för att inte välkomna sin kropp på andra och annat, fast det är ju bara vi själva som har ansvar för vårt välbefinnande.

En fråga man kan ställa sig är; "om min kropp vore en hund, skulle jag då åka dit för djurmisshandel? Låta den ligga i soffan istället för promenad, hälla i den massa onyttig dryck och mat, lära den röka"?Eller om man tog den till Svensk Kroppsbesiktning, skulle man då få körförbud, eller klara sig undan med en rad anmärkningar"?

Står jag och säger. Folk skrattar. Inom mig hör jag samtidigt en röst som förklarar, "här står jag och talar om att välkomna sin kropp, när det samtidigt under de svarta kläderna (man ser smalare ut då) finns en kropp som kunde vara i betydligt bättre skick. Hur trovärdigt är det här egentligen".

Jag kunde inte släppa tanken och går en vecka senare till Ylab. Yvonne Linn hade jag sett i morgonsoffan några gånger under året, där hon lärde ut hur man ska sköta sin kropp. Det som hade tilltalat mig var hennes raka och tydliga stil. Och all hennes kunskap. Dessutom hade hon varit någon slags kampsportmästare på 80-talet. En människa med lite ruter i.

Bakgrundsmusiken, tebordet och dekorationerna på väggarna gav lokalen en känsla av österlandet Den första delen handlade om att svara på massor med frågor, bergis 200. Allt från hur man har det i privatlivet, om man är stressad på jobbet och gud vet allt. Därefter skulle kroppen vägas, mätas och testas. Jag fick bl a ta på mig en liten blå huvudbonad och sätta mig i en kapsel under några minuter. Jag kände mig som den första rymdhunden Laika, när jag tittade ut från min lilla månlandare.

En vecka var jag tillbaka och fick träffa Anatoli, som tillsammans med Yvonne driver Ylab. Han skulle gå igenom resultat med mig. "Var det några kilon för mycket kanske?", säger jag med ett litet hopp om att han ska säga att det var normalt. "Problemet är inte vikten", säger Anatoli när han tittar i pärmen, "problemet är fettprocenten, andelen fett av den totala kroppsvikten som vi mätte när du satt i kapseln. Den är på tok för hög. Så här kan du inte ha det. Vi får lägga upp ett tremånaders program för dig".

Efter ett par dagar sitter jag med dietisten Emma som undrade vad jag tror det beror på att procenten var för hög.
"Enligt min analys så är det italienarnas och hustruns fel", sa jag bestämt. "Hur tänker du då", hon blev lite nyfiken.
"Ja, det var då inte min idé att uppfinna pizzan och dessutom ha fräckheten att öppna en pizzeria i grannhuset där jag bor".
"Och hustruns inblandning?"
"Hon lagar så jäkla god mat att jag äter för mycket".
Emma undrade om lösningen på mitt procentproblem var att hon kontaktade Italien och hustrun, eller om det fanns en annan person inblandad.

Jag gick där ifrån med två viktiga kunskaper. VAD jag borde äta och HUR jag skulle äta det. "Det var första gången du inte varit färdigt före mig", sa hustrun senare. Strax innan hade italienaren sett en order gå honom bestämt förbi.

Några dagar senare var jag tillbaka för att träffa Fredrik, träningscoach. En gång i veckan kämpade han med en stel stock (jag) för att få upp rörligheten och bygga muskler i magområdet. I början trodde jag att de bara anställde sadister, men Fredrik borde ha Nobelpris inte bara i fysiologi utan även psykologi, som han peppar folk. Själv kämpade jag på i skidspåret och på löpbandet i tre månader och åt massa god OCH nyttig mat.

Så tillbaka för slutrevision. Nya frågor, nya mätningar. Den här gången med röd mössa på väg ut i rymden.
Resultaten var "synnerligen bra". Inte bara hade jag tappat 15 kilo på tre månader, fettprocenten var i närheten av elitidrottarnas och jag mår bättre än någonsin. Jag köpte en låda choklad (tänkte först morötter) som tack för den hjälp jag fått av alla på Ylab. (jag har ingen provision).

Häromdagen undrade någon vad hemligheten var. Jag sa att det handlar sju saker för att lyckas med att förändra sig själv eller en situation. 1. Rätt Motivation. 2. Rätt Kunskap. 3. Rätt Mål. 4. Rätt Fokus. 5. Rätt Disciplin. 6. Rätt Uthållighet och 7. Rätt Belöning. Till detta rätt coacher och en hustru som hänger på.

Det finns en berättelse om Gandhi som fick besök av en mamma och hennes son. Modern var bekymrad över att barnet åt så mycket sötsaker. "Säg till honom att sluta äta godis", sa hon till Gandhi, som bad dem komma tillbaka om två veckor. Förbryllad lämnade de mästaren. Två veckor senare var de tillbaka och innan de ens hunnit sätta sig ner tittar Gandhi ungen i ögonen och säger bestämt; "SLUTA ÄT GODIS!" Mamman undrade varför han inte kunde klämt ur sig det förra gången?
"För två veckor sedan åt jag sötsaker".

Det är en sak att tala om konsten att välkomna sig själv och andra. Det är en annan sak att göra det.

Text: Jan Gunnarsson