Ibland är rädslan stor.

I går svimmade min äldsta dotter två gånger. Jag tyckte vi skulle gå till vårdcentralen och kolla upp blodtrycket och så, sagt och gjort. Vi gick dit och det slutade med att vi blev tillsagda att vi akut skulle åka in till barnmedecin. Hon hade 50 i blodvärde! Jag själv har 140 och normalt är 120. Herr lizzy hämtade upp henne och följde med. Vi var i chock alla tre och herr lizzy som sällan visar något temprament hade lyckats få en p-bot under de få minuterna han var inne och hämtade den äldsta dottern på vårdcentralen. Han blev då galen och skällde ut dem som en ilsken terrier. Han skämdes sen så kopiöst att han senare mailade och bad om ursäkt. Själv var jag redan då på väg hem till de yngre som väntade hemma.
Tankarna gick, katastrofstyrd som jag är. Cancer!!!! Leukemi, magcancer eller vad kan det vara.
Ringde min storasyster, som är doktor och hon lugnade mig med att det ytterst sällan är cancer.
Sådana här gånger blir man så liten och rädd. Min stora, vackra, tystlåtna och allvarsamma dotter fick inte vara sjuk. Många timmar senare fick vi iallafall svar på att det inte var något fatalt. Ingen leukemi eller tumörer i magen.
Nu väntar utredning varför hon inte tar upp järn så bra, kan vara glutenallergi eller bara något så vanligt som många tonårstjejjer får. Hon får nog komma hem iväll och då ska hon få rostbiff och annan järnrik mat. Själv är jag så himla glad att vi hade den turen att det inte var något farlig och så himla tacksam för det.