Nostalgi

Just nu ägnar jag mig visst åt vad Betty kallar "störtbloggning", och det bästa är att jag inte hittar på något själv utan bara snor av andra.
När jag läste det här på Jonas Gardells blogg kom jag att med längtan tänka på den tid när jag såg fram emot brevbärarens dagliga besök. (Jag vet att jag nu öppnar för diverse omoraliska tolkningar.) Numer så gör jag inte det, eftersom brev i lådan oftast betyder minusposter på bankkontot...

Så här skriver han:
Apropå gårdagens text om att skriva SMS, när jag var barn hade vi inte SMS.

Jag vet, ni tror mig inte, men det är sant!

Vi skickade nånting som fanns förr i världen som kallades ”brev”.

Jag vet, det låter helt sjuuukt men så är det.

Så här gick det till:
Först skrev man saker på ett papper. Sedan lade man pappret i ett kuvert, skrev adress på ena sidan och klistrade dit ett frimärke med kungen på. Egentligen märkligt att man slickade på kungen med tungan men så var det. Nästan lite snuskigt. Om man inte tyckte om kungen kunde man hamra lite extra på frimärket när man väl klistrat fast det för att det skulle sitta fast ordentligt. I min familj var vi rojalister så vi klappade så snällt vi kunde på kungens profil.

Hur som helst, på baksidan av kuvertet skrev man ”AVS”. Det betydde ”avsändare”. Hela sitt namn och adress skrev man. Alltså ens riktiga namn och adress. Inget användarnamn eller nickname, inget påhittat alias utan ens riktiga namn.

Jag vet, det låter helt sjuuukt men så var det.

Vi visste helt enkelt inte om att det var en fråga om Integritet att aldrig behöva stå för sitt namn. Tvärtom var ens namn något man var stolt över. Man kunde säga: Så sant jag heter Jonas så…Det var en sorts heder att äga ett namn.

Numera är det ju en grundläggande mänsklig rättighet att vara anonym, men det visste vi inte då. Vi var så oförståndiga och oupplysta förr i världen så det kan ni inte ana. Hade ingen koll alls på Integritet. Man måste förlåta oss!

Hur som helst, sedan skickades detta textmeddelande via bil, tåg, båt eller flyg (flyg fick man betala extra för) och bara några dagar senare nåddes mottagaren och kunde läsa vad man skrivit.

Bloggen kan ni läsa på Trafikplats Glädjen.