Det är snart ett år sedan älskade Syster Yster helt oväntat fick en hjärtinfarkt och gjorde en akut dubbel bypass-operation. Femtio år, hyfsat normalviktig, hyfsat vältränad…blixt från klar himmel. Jag var så rädd de där veckorna och tänkte att nu, nu ska jag värdesätta både de människor som står mig nära och mitt eget liv.
På senaste tiden har Tonåringen tänkt mycket på och pratat mycket om döden. En fas vi alla gått igenom tror jag, när man ska vänja sig vid tanken på att livet ohjälpligt tar slut en gång. Om man nu någonsin gör det.
Och då slår det mig…nu har jag ju glömt det igen. Glömt att fullt ut uppskatta människorna som omger mig, och att visa det. Glömt att vara tacksam för att jag faktiskt fortfarande andas och får uppleva en sommar till. I stället struntar jag i att ringa bara för att, tjafsar med Tonåringen om städning och disk, gnäller över att jag måsta jobba när solen skiner, börjar röka igen, ids inte röra på mig, ignorerar min övervikt…varför blir det så?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Men det är ju så det är... vardagens slentrian gör ibland att vi inte ser det som är riktigt viktigt. Men så, mellan varven, blir man påmind.. och det är ju bra att påminna varandra också!
:-)
Betty Pop
Men att komma på sig är faktiskt att komma ihåg - att komma ihåg att vara tacksam och glad att man har dte så bra som man har det - lite måste man få tjata ibland :-)
//P
När min storasyster fick en stroke förra hösten blev jag förlamad av skräck att förlora henne. Vi skulle ju hinna göra så mycket tillsammans. Sen. När barnen blivit större. När man har mer tid. Sen, sen... Och så förstod jag att det finns bara nu. /Adele
Skicka en kommentar