Jag har också vandrat i gamla fotspår i helgen. Kände mig som en Amerikaturist, en hemvändare som förundrat tittar på allt nytt som dykt upp sedan man hade sin bas i staden. En blandning av bitterljuv nostalgi och längtan tillbaks till allt som var då och samtidigt en lättnad och befrielse av att det som en gång var hemma inte längre är det.
Jag har länge känt dubbla känslor till Skellefteå. Tacksamhet över att det var en bra stad att växa upp i och ännu mer tacksamhet över att jag kom därifrån. Men samtidigt en massa andra känslor, allt som hände fram till det man fyllde 18, allt det där som förmodligen la grunden till den jag är i dag.
Nordanå. Var det tre varv man skulle springa runt för att springa två kilometer på tid på gympan, eller var det tvärt om. Och utvärderingen, ”Öööö, höörru Betty. Nu sprang du minsann två minuter långsammare än i höstas, det var ju inte bra!” Eller så är Nordanå musik. Nostalgi och musik.
Och i fredags var det mycket musik, roligt. Men ny musik, inte så mycket nostalgi. Pebbles tog låten som jag skulle ha illustrerat mitt inlägg med. Funderade när Säkert! spelade ”Min hemstad” – vilken är min hemstad? På riktigt?
Här kommer i alla fall originalet. Låten kom 1990. Känns som om den funnits längre… Så mycket 90-tal, och så gula byxor.
PS
Träffade en del kompisar från förr. Hur kommer det sig att karlarna i vår ålder blivit så ”gubbiga”? Ja, inte alla. Men många. När vi är sådana fräschingar. Eller? Kan man vara hemmablind? ;-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
När jag en gång i tiden flyttade till Umeå fanns en insändare i VK om att man borde söka EU-bidrag till alla ungkarlar i norrlands skogar, så att dom kunde få en stylist... vem vill ha en karl i gröna stövlar o helly hansen tröja....
Jag har ungefär samma känslor om Lycksele, min hemstad. Undrar om våra barn kommer att säga samma sak om Umeå, eller är detta ett småstadssyndrom? undrar Adele
Skicka en kommentar