Betty - dag 2 - Den första kärleken

Har funderat under några dagar… och visst. Kan nog minnas en pojke som bodde mitt emot vårt hus. Jag var fem och han kanske åtta. Men det kvalificerar ju inte som den första kärleken, även om han var snäll. Jag tror att vi sa att vi skulle gifta oss.

Får nog vandra lite längre fram i tiden – på högstadiet var jag mycket förälskad i P. I alla fall tror jag att jag var det. Satt och skrev hans initialer i kanten på skolboken, satt bakom honom på tyskan och tyckte att han var så fin. Fast det var verkligen bara kärlek på avstånd, den där trånande, hopplösa tonårsförälskelsen. Träffade honom i våras på jubileumsfesten för alla de som gått ut grundskolan för 30 år sedan. Tala om tråkig människa. Helt oförmögen att tala om någon annan än sig själv, sitt perfekta jobb och sin perfekta familj.

Blev alltså inte speciellt imponerad – och extra glad att jag inte kände igen honom. Fast han såg precis ut som tidigare, bara plus trettio år.

Han hade verkligen trillat ur mitt minne.

I mitt stilla sinne undrade jag hur jag tänkte när jag var tolv… och glad över att jag lagt många år mellan nu och då.

Vid närmare rannsakan kommer jag nog fram till att jag var rejält hockeyintresserad också. Och inte bara av det idrottsliga… men det var en bonus, att det fanns spanpotential på plan och på läktare. Kommer ihåg hur besviken jag blev när min gamla vapendragare E deklarerade att hela hennes sportintresse grundades på att man ogenerat kunde spana på vackra män. Men det är ju en annan historia.

Kan alltså konstatera att de första kärlekarna var mest av det platoniska slaget eller på hopplöst avstånd.