…undrade äldsta tonåringen när jag vinkade av henne och hennes spralliga kompisar på flygplatsen idag. Självklart gumman, självklart. Hur skulle jag inte kunna skriva om det? Min lilla trollunge ska ut i världen, lämna mamma, lillasyster, pappa, kompisar och gamla Umeå.
Glatt kaos på flygplatsen. Föräldrar, kompisar och morfar. Resenärerna var glada och förväntansfulla, nästan med alla nervositetsfjärilar på utsidan av kroppen. Hoppigt spralliga och med lite blöta ögon när man säger hej då till vänner och släkt som stannar kvar. Konstigt tomt blir det för oss som stannar. Men det blir bra, det med. För så där ett kvarts sekel så gjorde man ungefär samma resa själv, och himmel vad roligt det var! Och allt det där unnar jag gänget som drar iväg till storstan och äventyret.
Jag tycker ju att en av de viktigaste uppgifterna som en förälder har är att se till att barnen blir flygfärdiga, lämnar boet och prövar sina vingar. Uppmuntra, peppa och släppa taget. Och det där tycker jag nog att jag klarar av riktigt bra. Men det var konstigt att komma hem med decimerad skara, ännu konstigare att gå in i hennes rum. Kändes nästan som helgerån tyckte hennes kompis.
Kändes lite moloket vemodigt här i hemmet just när vi kom hem. Som botemedel på det så stack jag iväg och tränade, köpte ostkrokar och chips för mig och lillasyster att trösta oss med. Och innan maten har jag suttit och surfat på billiga flygbiljetter och hotell i London. Det dröjer nog inte så länge innan vi åker… blir bra att ha något att se fram emot nu i mörka, kalla januari.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ja, så bra skrivet. Jag är både avundsjuk och stolt. Jag har ju också varit 18 och stuckit iväg.
Kan du inte lägga upp låten av David Bowie som ni brukade sjunga när dina barn var små och skulle sova. Trodde att det var den du hade på förra inlägget. Kommer inte ihåg vad den hette.
Javisst ja, jag hade ju tänkt mejla och säga lycka till till "trollungen". Har ju faktiskt känt henne i 19 år. Men det finns ju mejl i stora världen också.
Jag bävar lite för ögonblicket när det är dags att släppa ut min fågelunge i stora världen...men det är ju så det ska vara. Hoppas slippa sparka ut henne ur boet någon gång i 25-årsåldern.
Och så blir jag lite avis. På det stora är jag rätt nöjd med att vara 40+, men ibland skulle jag vilja ha tillbaka känslan av att vara odödlig och att allt är möjligt.
Nu kommer Kelly och Pebbles garanterat att säga att allt fortfarande är möjligt :-). Och det är väl sant, i viss mån. Men nog är det så att man blivit lite luttrad av livet med åren.
Fanken att det inte går att redigera kommentarer. Stör mig att jag lyckats klämma in fyra "ju" i de fyra första meningarna...
Och tar man bort kommentaren när man gör så...hehe...blir man misstänkt för att ha skrivit ngt helt otryckbart (på internet) vilket iofs är spännnande :-)
Hur som - det är otroligt spännande att hon åker iväg och visst känns det mest hisnande när man kommer ihåg att mab varit där själv och hur stor man tyckte man var....för så stor ÄR de ju inte eller hur ;-)' - och ja mycket är möjligt t o m mer möjligt än när man var 20....så det så (bara man får ha hälsan)
Och jag förstår att du kommer att sakna henne och att det kommer att bli jättetomt - själv laddar man ju lite för den dagen för att ge dem det rätta stödet och inte falla ihop och grina och be dem stanna !
Oh, jag blir så avundsjuk, både på dottern som har hela livet framför sig och på dig, som får åka och hälsa på. Min dotter pratar också om att åka till London när hon har gått ut gymnasiet och jag säger bara ÅK! Mrs Lizzy
Skicka en kommentar