...mitt i all vårysterhet... Som ni vet så förlorade jag ännu en bror för inte så länge sedan. Har just nu rätt mycket jag skulle vilja diskutera med han där uppe. för jag tycker inte det här är riktigt rättvist. Överhuvudtaget. Det blev på dagen sju månader mellan begravningarna, och det känns som om jag aldrig vill se det gravkapellet igen.
Av en absurd slump hade han pratat musik med sin alldeles färska flickvän någon dag innan, hon spelade den här låten och han sa då att han ville att den skulle spelas på hans begravning. Hon skrev upp artist och titel på en lapp som fortfarande låg kvar i köket när han hittades. Visst börjar man undra på hur världen och vi är funtade, vet vi mer om framtiden än vi tror? Finns det ett öde?
Det är klart vi spelade Totta på begravningen, och texten ... ja, den kunde ha varit skriven bara för Rolf. Och på något märkligt sätt ger den mig lite tröst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Stor kram!
Sorglig och fin låt - och bra att hitta tröst i det man kan.
Och ja, det är nog rätt mycket som vi inte vet. Och det är väl bra...fast nog undrar man ibland.
och kram igen!
Många kramar och vilken fin låt.
Det är nog tur att vi inte vet - det enda man kan göra är att vara här och nu och inte vänta till sen...kram igen. Du kan ju skriva ner det du ville säga !
Stora kramar till dig vännen och bra att du söker tröst, de är så viktigt för att orka med smärtan.
Kramar i mängder
//Kelly
Skicka en kommentar