lördag 5 september 2009

Tårar!

Nu har dom runnit sedan lilla V åkte. De rinner bara sakta nerför kinderna. Gör inte så mycket väsen av sig. Men finns bara där. Hela tiden! Som att sorgen av saknaden måste få rinna ut. Det fungerar ju ändå. Jag kan både plocka ur diskmaskinen, bädda och titta på TV, behöver bara lite papper i närheten att torka mig med. Och jag vet att det går över.

Lilla R frågade mig i morse om jag skulle vara ledsen hela tiden. Nej, svarade jag gråtskrattande. Då måste jag ju få dropp om jag ska tappa så mycket vätska!

På jobbet igår sa jag att jag hela tiden väntat på känslan av att vara "stor", dvs som man tyckte att mamma och pappa var. Vuxen. Nu tror jag att jag är det. Stor. För det blir man när man knuffat ut sitt barn ur boet och man ser de första vingslagen av deras framtid.






6 kommentarer:

Veronica sa...

Om nagra dagar kommer din sorg efter mig ga over till avundsjuka nar du inser hur underbart jag har det har bort;)
Har i alla fall fatt ana en dator av Carlos nu, riktigt hygglig kille faktiskt. Han bade stadar och lagar mat, det kanske ar sa att krille borta komma ocksa? skamtosido.
tankte bara skriva en kort rad innan jag beger mig och lever livet i storstaden igen. (fick besoka bernabeu sa det kan jag leva pa hela veckan).
ring ikvall, puss. jag alskar dig

Betty sa...

Stor, stor kram!

Det ÄR konstigt men det BLIR bra.
Och ännu bättre när de kommer hem på visit igen!

Fast balanser skiftar och saker ändras - och det känns.
Men det blir bra.

/en som testat...

Adele sa...

Älskade V - jag är redan avundsjuk! Hälsa Iker!

Anonym sa...

Blir fuktig i ögat av din berättelse men också varm i hjärtat, så mycket kärlek.
Minns själv känslan när S gav sig av och det var verkligen omtumlande.

Men vilken förmån att ha förmågan att älska någon så oändligt, det gör barnen till trygga och kärleksfulla vuxna. Och vuxen blir dom av de första vingslagen.

Och till dig V vill jag bara säga UPPLEV! och NJUT!

Anonym sa...

Åh vad skönt att få barn sent i livet, kan inte tänka mig att det kommer en dag när de lämnar... Roligt att läsa Vs rader, fortsätt med det!
Kramar till er båda! //La Larsson

Peb sa...

Ja det är med blandade känslor man börjar förstå att det är dags att leva ett annat liv - sorgligt och spännande - glatt och återseende - och att faktiskt tro att de kan....
Jag tränar ju i veckan :-)) med att den lilla är borta - den store han har nu varit iväg snart 6 veckor (höl på att skriva 2 mån)skönt och oskönt - men det känns väldigt rätt även om man saknar och längtar - Heja Veronica hoppas du får ha det bäst ! Kramar P