Och tänk att jag läst någonstans att Monica Z hatade att vara på scen och att hennes scenskräck förpestade hennes liv totalt. SÅ onödigt.
Hörde ett radioprogram om henne just när hon gått bort och en reporter jämförde hennes debut i USA som om en okänd lantlolla från Värmland hade kommit och vunnit 100 meter i ett OS - från ingenstans...
Tage Danielsson sa det väl så bra:
En nattklubbsdrottning doftande av logar.
Ett lingonris som satts i cocktailglas.
En blond negress från Värmlands huldraskogar.
Monica Zetterlund. En jazzpaschas,
en sång som hejdar sej, till hälften hunnen,
och drar den där när Fröding satt på dass.
En väv av guldbrokad och vadmal spunnen.
Men märk det vemodsdraget över munnen:
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenjazz.
(ur dikten "Det eviga". Samlade dikter 1967 - 1967)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh Tage D är en annan favorit :-) hur som Monika hade det ine så lätt å ont i ryggen hade hon också och en tragisk död med cigarettglöd och eldsvåda som följd - och alkoholiserad.....suck !
Åh så vackert! Vem är du som skriver?
Vilken poesi
En underbart vacker beskrivning av en intressant och duktig sångerska
//Kelly
Skicka en kommentar