Min
lilltjompa, som jag uppfostrat alldeles själv, börjar på
universitetet idag... Hennes - vår - resa hit har verkligen inte
varit lätt, och jag är så stolt
och så glad.
Så vad är det för blött tjafs som kommer från mina ögon och
droppar ner i mitt morgonkaffe?
Det där föräldraprojektet jag ägnat mig åt i nitton år... är det färdigt nu? Och vad ska jag göra sedan?
Det där föräldraprojektet jag ägnat mig åt i nitton år... är det färdigt nu? Och vad ska jag göra sedan?
1 kommentar:
Hm kan bara hålla med - man blir inte mindre stolt och lycklig me dåren och tårar trillar av saknad och glädje över att de klarar sig själv, behöver hjälp ibland och nej föräldraskapet är inte över men det blir annorlunda och öevrgiven kan man definitivt känna sig, kramar
Skicka en kommentar