måndag 27 augusti 2012

2 år

För två år sedan låg jag på akuten, omedveten om att jag kysste döden. Nu har det gått två år. Jag är väldigt ödmjuk till livet och jag tror mig ha fått en annan inställning. Inte så mycket "sen" och försöka prioritera det roliga. Jag är långt ifrån där, men en bit på väg!

Är inte rädd för döden, den gjorde inte ont. Men insikten om att allt försvinner på en sekund skrämmer mig lite.

Men - en dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi LEVA!

 Jag är också tacksam över ni vackraste vännerna mina som får livet att kännas sprakande, fnittrande och roligt men också tankfullt och djupt. TACK!!!

Och Ingen kan Köpa Livet - vem kan säga det bättre än Di Leva?


3 kommentarer:

Anonym sa...

Å vännen så vackert och insiktsfullt. Blir rörd till tårar. Och vill bara säga att det inte finns ord för den tacksamhet jag känner till att du valde att kämpa dig tillbaka!

Kram
//Kelly

Pebbles sa...

Kära kära du - tacksam att du är kvar och förgyller tillvaron och livet med skratt, tårar, glädje och allvar ! Kram på dig ! Nu är tiden att simma med delfiner :-)

B2 sa...

Mina finaste vänner!
Tillsammans är vi starka, de e trygghet! och såå mycke mer!!!

"En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi leva"
så klokt sagt och jag tror att vi är många som försöker . . . men att vi i ivern att uppleva inte har tid att LEVA.

Ibland kan ett nej betyda msn måste leva ist.

Kramar