För två år sedan låg jag på akuten, omedveten om att jag kysste döden. Nu har det gått två år. Jag är väldigt ödmjuk till livet och jag tror mig ha fått en annan inställning. Inte så mycket "sen" och försöka prioritera det roliga. Jag är långt ifrån där, men en bit på väg!
Är inte rädd för döden, den gjorde inte ont. Men insikten om att allt försvinner på en sekund skrämmer mig lite.
Men - en dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi LEVA!
Jag är också tacksam över ni vackraste vännerna mina som får livet att kännas sprakande, fnittrande och roligt men också tankfullt och djupt. TACK!!!
Och Ingen kan Köpa Livet - vem kan säga det bättre än Di Leva?
Är inte rädd för döden, den gjorde inte ont. Men insikten om att allt försvinner på en sekund skrämmer mig lite.
Men - en dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi LEVA!
Jag är också tacksam över ni vackraste vännerna mina som får livet att kännas sprakande, fnittrande och roligt men också tankfullt och djupt. TACK!!!
Och Ingen kan Köpa Livet - vem kan säga det bättre än Di Leva?