Klassträffsrapport

Så mycket småstad, och så mycket hemstad. På gott och ont.
Kallprat i kubik, få samtal. En evig redogörelse över sysselsättning, bostadsort och barnens ålder.
Vemod, melankoli, glädje blandat.
Smått surrealistiskt.
Tanter och farbröder på klassträff.
Kan konstatera att kvinnorna ur vår årgång klarat tidens tand bättre - oftast. Kan bero på att vi inte tappar håret och färgar det. Männen var ofta maskerade till nästan oigenkännlighet.

Kan det vara så att jag också har blivit tant?
Stämmer inte med min självbild.

Gamla roller återtogs. Minnen från skolan.
Hade t ex förträngt en lärarinna som vi hade som nog inte var så frisk (konstaterade vi så här i efterhand...) Hon åt krita så att det skummade i mungiporna.
Hur hade jag kunnat glömma det?

Gjorde dessutom kardinalfelet genom att titta på mina gamla klasskamrater vid middagen och säga: "Men högstadiet, ärligt, hur kul var det?"

Tydligen tyckte de flesta att det hade varit jättekul...

Sammanfattningen.
Jo. Det var bra att vara på klassträff.
De här människorna finns i min historia, och de känner mig, som jag var då. Och tvärt om. En länk bakåt. Några möten som var riktigt bra, som gör mig glad.

Och som vanligt, en känsla av att ha sluppit undan när jag åker söderut igen. Jag lyckades ta mig därifrån - inte så långt, men ändå.
Och det är skönt att komma hem.